Ända sedan jag var liten, har jag umgåtts med alla möjliga djur därhemma. Häst, hundar, tjur, kaniner, höns mm fanns hemmavid. Därifrån kommer förmodligen det djurintresse som bland annat gjorde att jag arbetade i en djuraffär i 14 år. Min första egna hund skaffade jag som 17-åring direkt efter att jag flyttat hemifrån. Det blev en Yorkshireterrier vid namn Raudi. Han var totalt ouppfostrad, men odräglig som han var så var han ändå den mest charmiga lilla hund man kunde tänka sig. Raudi betyder på tyska smågangster eller buspojke, något som jag efteråt fick veta av tyska bekanta, och det namnet gjorde han sannerligen skäl för under sin levnad. Efter några år fick Raudi en Yorkshire-kille som kompis, en omplaceringshund vid namn Pom-Pom.

När jag flyttade ut på landet, skaffade jag mig häst igen. Min dåvarande stallkamrats mamma hade en borderterrier, och mitt mål blev att även jag skulle skaffa en sådan hund. Jag bestämde även att det var agility jag ville syssla med, med min nästa hund. 3 månader efter att den sista Yorkshireterriern gått bort, fick jag ta hand om en borderterriertik på foder vid namn Nezzie. Hon kallades till vardags för Näsan, vilket gav tillfälle till många roliga missförstånd. Henne körde jag lite lydnad med, men det var inget som varken hon eller jag gillade speciellt, så våren-97 anmälde vi oss till en nybörjarkurs i agility på Kumla BK.
Direkt efter nybörjarkursen började vi tävla, och när rosetterna började strömma in ganska omgående kände jag att jag äntligen hade hittat ”min” gren.

Efter att ha blivit singel, och efter att ha beslutat mig för att leva ensam i tio år, bestämde jag mig en ruggig novemberkväll för att gå på funktionärsfest på Kumla BK, eftersom jag just då hade en önskan om att lära känna lite nya människor. Jag kände nästan ingen på festen, men det var inget jag oroade mig för, speciellt som jag blev uppbjuden direkt, till och med innan jag hunnit äta upp maten. Vad jag fastnade för hos den killen var att han direkt visste att en Connemara kommer från Irland, och att 20 höns ger ca 18 ägg om dagen. I och för sig värdelöst vetande, men sådant har alltid fascinerat mig. Efter att ha drömt om honom på natten, gjorde jag slag i saken och bjöd ut honom på puben, och efter den natten blev han kvar. Jaja, det blev i alla fall tio månader...... Som ni kanske förstår så var det Roger jag träffade på denna funktionärsfest.

Första gången Roger hälsade på med sina hundar, visade Näsan var skåpet skulle stå, den pyttelilla terriern satte genast respekt i både Indy och Ace, som förbryllade undrade vad som egentligen hände. Ett år senare nedkom Näsan med valpen Ben (Gnällspikens Carrick Bend), som var den enda levande valpen av 7 i kullen. Han fick bästa möjliga start, gott om mat så det bubblade om nosen när han utmattad somnade efter ett rejält skrovmål. Ben, kallad Benny Betong av illasinnade kamrater, är en hundarnas tjuren Ferdinand, och tar dagen som den kommer. När detta skrives har han i alla fall erövrat inte mindre än två agilitycert, så hans belackare har fått tänka om. Vid 7 års ålder är han en mycket säker och hyfsat snabb agilityhund.

På grund av att det inte blev någon tikvalp efter Näsan, skaffade jag en ny avelstik vid namn Happy. En galen borderterriervalp, som vid ankomsten försökte ta över hela flocken, något som definitivt inte accepterades av Näsan. Som tur var så var Happy förarvek, annars hade hon varit ett riktigt monster. Happy tävlade i klass 2 i Agility och Hopp, mellan sina kullar. Hon åkte också till uppfödaren för att ”hälsa på” grävlingen ibland. Dessvärre dog hon under valpningskomplikationer i mars 2006.

Ofta är de oplanerade händelserna de allra bästa, och in på ett bananskal kom lilla Albin, en otroligt charmig liten blandraskille på hela fyra kilo, som nog är den mest underbara agilityhund jag kan tänka mig. Man ser bara ett brunt streck på banan, och när han får till sin slalom klockrent är alla andra chanslösa.

När Indy gått bort var det dags för mig att se mig om efter en ”egen” stor hund. Efter att ha tittat på alla möjliga raser bestämde jag mig till slut för kelpie, trots mitt tidigare uttalande: --- aldrig en kelpie ! Det blev en svart skönhet från Cefeus vid namn Aragon. Han är härlig på sitt sätt, även om mitt hjärta fortfarande i första hand klappar för borderterriers.

Sot (Gnällspikens Glädje), som har Happy som mamma och Ben som pappa. Är en helt underbar liten tjej, hon är en riktig gosfröken och blir alltid allas favorit. Hon har nyligen börjat tävla lite i agility, men vi har inget bråttom med de framgångarna, då det kommer att bli en del valpkullar som avbrott i tävlandet. Vi har även hälsat på Herr Grävlig några gånger.

Det senaste tillskottet är en otroligt söt liten tikvalp vid namn Tea(Gnällspikens Lycka), som har Happy som mamma och Klettermusens Mister X som far. Hon fick inte den bäste start här i livet då Happy avled vid hennes födelse. Hon är uppfödd på nappflaska, men efter 1 vecka adopterade storasyster Sot henne och pysslade om henne som sin egen valp, vilket kändes skönt i all bedrövelsen. Nu vid 6 månaders ålder är hon en riktig monster unge och backar inte för mycket och är väldigt nyfiken. Fint sa husse, som tycker om "galna" hundar, hon ska bli min nya agilityhund, förhoppningsvis ska hon även bli del i kennelns framtid med rasen.

Eftersom agility är det allra roligaste jag vet, är jag för närvarande aktiv i Kumla Brukshundklubb som agilityansvarig, tävlingsledare, agilitytävlingsinstruktör A2. Det blir mycket idéellt arbete, men belöningen är att se en kursdeltagare utvecklas, och få till de detaljer som gör att denne lyckas i sitt agilitytävlande. Detta är för mig belöning nog för allt nedlagt arbete i klubbens regi. Varje ny människa man får möjlighet att ”frälsa” in i agilitysportens underbara värld, gör att allt arbete känns meningsfullt.

Jag skulle aldrig, vid någon ålder, kunna nöja mig med att sitta i ett hörn vid brasan och bara titta på. Livet är till för att levas. Man får aldrig, av vilket skäl det vara må, vända ryggen åt livet. (Eleanor Roosevelt)

Tillbaka