Roger Eriksson heter jag, och jag föddes för ganska precis ett halvsekel sedan i solstaden Karlstad. Som tolvåring gick flyttlasset till Örebro, och jag anser att jag som människa där utvecklades till en hyfsad kompromiss mellan en värmlänning (nästan alltid positiv och glad, spontan och öppen) och en närking (envis när det behövs, trogen mina verkliga vänner och en principfast idealist).

1980 skaffade jag min första hund, efter att ha flyttat hemifrån, och efter att under många år resultatlöst ha tjatat på mina föräldrar om en egen hund. En rottweilertik vid namn Busan, en för rasen mycket pigg och arbetsvillig individ, som lärde mig mycket. Efter att ha avancerat till högre klass spår, fick vi tyvärr avbryta ”karriären” pga Busans ledbandsskador. Orsakerna till att det gick så var förmodligen den mindre lyckade kombinationen tung hund/höga hopp, vilket gjorde att jag i framtiden kom att välja lite lättare hundtyper.

Efter att ha varit utan hund i ett par år (hemska tanke), pga eget företagande och en del annat, skaffade jag (lite i protest mot rashysterin) en blandras. Blandningen var boxer/labrador, och hundaffären kännetecknades av både impulsivitet och en desperation av att vara hundlös. Grannens labbehane hade nämligen tjuvparat en löpande tik på villovägar, och själva ”tillverkningen” skedde utanför vårt köksfönster. Hunden döptes av min då åttaåriga son till Indy, efter smeknamnet på hans dåvarande idol Indiana Jones. Med Indy körde jag lydnad, spår och sök , och visade att en blandrashund också kunde vara en mycket bra och lärorik hund att lära sig hundträning tillsammans med.

Ett par år senare kom jag i kontakt med en ganska liten härligt chokladbrun hundras som en klubbmedlem hade två exemplar av. Hundar som aldrig verkade tröttna på spårarbete, och som KASTADE sig ner med en smäll, innan G:et i kommandot LIGG klingat ut ! WOW – en sån hund skulle jag också ha ! Sagt och gjort, nästa hund blev en australisk kelpie vid namn Vickulas Ace.

När Ace var två och Indy fyra, inträffade en del omvälvande händelser i mitt liv, bla en skilsmässa, vilket såklart ledde till förändringar för alla inblandade. Med hundarna och min son Jens ”på foder”, levde jag under något år ensam, tills en dag förändringar än en gång inträffade.

Allt kan hända på en SBK-klubb, och det som hände i november -97 på just min klubb var att jag träffade Susanne på en fest i klubbstugan. En agilitytjej med inte så lite skinn på näsan (på gott och ont), och som tyckte att vi skulle träffas ”privat” ett par dagar senare (hon hann ringa först). Först nu fick Kungens uttryck ”det sa klick” (om Silvia) en djupare innebörd för mig, och efter att ha hälsat på Susanne hemma för första gången, blev jag likt en avmagrad och herrelös hittekatt omgående en av inventarierna hemma hos Susanne. Här fanns hundar, hästar och höns, och det bästa av allt – känslan av att bo i skogen, något som jag länge saknat.

Men AGILITY, njaaaaa – och borderterriers, hmmmmmm ! Nåja, jag fick snart tänka om och omvärdera båda dessa företeelser. Efter att Susanne anmält mig till en nybörjarkurs i Kumla BK så var jag ”fast” i denna gren. Att i full fart styra sin hund rätt genom en hinderbana måste utan konkurrens vara det allra häftigaste man kan göra med sin hund, och jag tycker väldigt synd om de som aldrig vågar eller kommer sig för med att prova denna gren.

”Agilitykarriären” inleddes med att bli diskad på samtliga tävlingar det första året (ca 40 st). Det var ju farten som var problemet med Ace, eller rättare sagt min brist på fart i ben och bland hjärncellernas rörelser. Det andra året kom jag faktiskt i mål några gånger, och kände att kan det fortsätta så här – ja då blir vi snart oslagbara ! 2002 kvalade vi in till SM med laget Närke United, där för övrigt Susanne också deltog med Indy. Efter att ha fått ”ärva” Indy när hennes tävlingshund börjat löpa på Grännaveckan, märkte jag att Indy uppskattade Susannes lugnare och mjukare agilityhandling. Vi kom faktiskt 7:a i denna debut, även om vi ett tag var uppe och nosade på bronset. 2003 och 2004 lyckades Ace och jag kvala in individuellt, dock utan att placera oss. 2004 körde för övrigt Susanne Ace, eftersom jag var SM-general för Mästerskapen och dessutom led av sviterna efter en knäskada. Till 2005 års SM har vi dock inte lyckats kvala in, men med tanke på att Ace nu är inne på sitt 11:e år, och att man minskat antalet SM-platser så är det kanske inte så konstigt. Det digra arbetet med SM och som grädde på moset en hel del bråk och strul inom agilityverksamheten i Närke där jag då var agilityansvarig under några år, bidrog också till att framförallt träningen inte fick den tid som krävdes.

Jag får skäll av Susanne för att jag alltid glömmer Pico ! Pico är en liten livlig papillonkille, som jag också tävlar agility med (vad annars). Vi har lyckats nå fram till klass II i båda disciplinerna (jaja - Susanne har tagit flera av uppflyttningspinnarna). Det senaste året har Susanne mer och mer fått tävla honom, eftersom han liksom Indy verkar trivas bättre med hennes mjukare stil. Istället har jag skaffat en ny kelpievalp (50-årspresent till mig själv).
Cefeus E-Rocco heter han, till vardags Rocco. När detta skrives (våren 2005) är han 6 månader, och ett riktigt underbart litet yrväder (DAMP-unge enligt Susanne). Rocco förstärker mig i min uppfattning om rasen, och får mig att inse att kelpie är just ”min” ras. Outtömlig energi, alltid på hugget och en arbetsvilja som är helt otrolig, gör dem till fantastiska tävlingshundar, fast inget jag skulle rekommendera som förstahund eller till människor med svaga nerver.

Under de tre senaste åren har jag varit ordförande i Kumla BK – en fantastisk klubb med alla möjliga typer av både människor, hundar och aktiviteter. Jag vet ingen annan klubb i Sverige som har så mycket olika aktiviteter och total kunskap samlad i en enda fungerande klubb, dit ALLA är välkomna. Efter att ha blivit mycket besviken på en liten grupp människor i vår region (ej klubbrelaterat), beslutade jag mig för att från och med i år (2005) endast lägga min energi på positiva individer med ”rätt” inställning till SBK, samt ägna mig mer åt de egna hundarna, och efter 25 års klubbarbete, i framtiden ge andra chansen att arbeta idéellt. Någon bromskloss vill jag absolut inte bli, vilket annars är risken om man styr och ställer för länge, detta ser man exempel på dagligen.

Som ni märker (om ni nu orkat läsa ända hit), så är denna presentation inriktad på mina hundaktiviteter. Detta betyder inte att jag inte ägnar tid och tankar åt annat väsentligt i livet, som tex min nu 20-åriga son Jens, nybliven murare och bilägare, som jag är omåttligt stolt över. Eller gemenskapen med Susanne, som genom sin självständighet ger mig ungefär lika mycket som jag (förhoppningsvis) ger henne på flera plan i vardagslivet.

Framför allt har jag på senare tid kommit fram till att det faktiskt finns många andra värden här i livet, saker som väldigt många människor aldrig upptäcker, eller rent av fått om bakfoten, eller åtminstone inte tillräckligt värderar. Finns det något som slår en morgonpromenad i skogen med hela hundflocken ? Eller kravlös samvaro med trogna kamrater efter en hel dags tävlingar någonstans i Sverige ? Eller vad sägs om ett telefonsamtal i fullt förtroende med sin vuxna son ? Enkla saker – som frisk luft, orörd natur och riktigt god mat hör också dit. Att göra saker för andra, som man ser uppskattas, och utan krav på återbetalning eller ekonomiska intressen i det man presterar på sin fritid – ja det är i alla fall den modell efter vilken jag just nu försöker leva mitt liv.

Tillbaka